Vid undersökning med röntgen får man en tvådimensionell bild av djuret i en svart-vit skala, 
genom att röntgen stålar passerar genom vävnaderna i olika styrka och hastighet för att sedan ge ett avtryck i en kassett eller på en film.
Man kan förutom att göra en så kallad slät röntgen, dvs en bild av det organ eller område man önskar utan att ”manipulera” bilden genom att ändra kontrasten på olika organ, även just ändra tätheten av eller i eller runt ett organ för att tydliggöra skador eller förändringar.
Den vanligaste kontraströntgen man utför är på mag-tarmkanalen, detta genom att djuret får intaga röntgentät vätska och man följer vätskans passage genom magtarmkanal med röntgenbilder med vissa tidsintervall. Kontraströntgen av njurar och urinledare är hjälpfylla för att se fyllnadsgrad av njurar och passagen av urin till urinblåsa. Vid denna typ av undersökning ges en annan typ av kontrastvätska och denna ges direkt i blodet. Kontrastvätska kan även läggas in i urinblåsa för att se formen och placering av urinblåsa om man misstänker missbildningar, eller för att kontrollera att urinblåsan är hel efter ett trauma. Om man har ett djur med ett misstänkt diskbråck med förlamningssymtom kan man injicera kontrastvätska i ryggmärgskanalen för att se vart trycket på ryggmärgen är, detta då inför en eventuell operation av diskbråcket.
Flera av dessa undersökningar görs under sedering eller full narkos och som ägare är man många gånger inte med när denna undersökning utförs.